Nu blev det för mycket

För sakens skull kan vi ju börja med en presentation. 

Jag heter Frida, är 31 (snart 32 😱), singel, ensam, egenföretagare inom häst/jordbruk och tja, allmänt kämpande. Ja precis, kämpande. Jag har endometrios, troligtvis även adenomyos och pcs (pelvic congestion syndrome - åderbråck i bäckenområdet, i mitt fall på livmodern). Tre diagnoser som alla kan ge svår smärta "av kronisk karaktär" som det så fint står när man läser om pcs. Jag har levt med kronisk svår smärta i 4 år nu och det är exhausting… en lärare sa till mig en gång att "om du lär dig två språk kan du säga dubbelt så mycket" och så känns det verkligen ibland. Mina svenska ord räcker inte till.

Jag fick diagnosen endometrios i början av oktober 2018 men jag tror att vi startar lite tidigare än så.

Jag minns första gången jag fick mens. Jag var 13 och det var inte så smärtsamt, mest spännande och lite pinsamt. Men det blev snabbt något som inte alls kändes spännande. Ungefär ett år efter min första mens satt jag på golvet på toan i kyrkan. Kallsvettig och illamående av smärtan. Jag hade fått mens samma morgon. Mamma var på gudstjänsten jag försökte gå in till henne men klarade inte av det utan smet tillbaka ut på toan där jag mest satt och försökte andas. Vi skulle träffas med alla konfirmander och föräldrar efter gudstjänsten men jag klarade inte av det. Mamma fick köra hem mig och åka tillbaka själv. Jag upplevde det dock som att hon blev besviken på mig och jag hade alltid klassats lite som en dramaqueen i familjen… hursomhelst, jag bestämde mig för att aldrig mer "ge upp" pga mensvärk. Alla andra klarade ju va det!

Jag var nog 14-15 år när jag dels fattade att den huggande smärtan jag brukade på i sidan ca 14 dagar före mensen inte var någon konstig variant av håll (det blev alltid värre vid rörelse) utan ägglossning. Lustigt sammanträffande! Dessutom började jag tro att jag blivit immun mot Alvedon och Ipren för inget av det hjälpte längre mot min mensvärk. 

Som 16 åring hade jag som regel ont ca 21 dagar/cykel. Ägglossningssmärtorna pågick i närmare en vecka och så fort de var över kom en ryggvärk smygande som successivt ökade fram emot mensen. Dagarna innan jag började blöda kom smärtorna i magen och gjorde ryggvärken sällskap. Allt pikade under dagen innan mens samt första 3-4 blödningsdagarna innan det sakta minskade. Blödningen varade vanligtvis i 8 dagar och smärtan försvann ofta någon dag efter blödningen slutat. Sen fick jag vara smärtfri i 3-5 dagar (min genomsnittliga cykel var 26 dagar) innan allt började om. Jag trodde att detta var normalt. 

Som 17 åring kollapsade jag helt av smärta för första gången. Jag hann precis ta mig in på toa innan benen vek sig. Jag kallsvettades och mådde illa. Tillslut lyckades jag krypa in i duschen, få på varmvattnet och sen låg jag där på golvet med varmvattnet droppande över magen och kroppen och försökte andas. Efter en timma lyckades jag ta mig upp och stappla iväg till skolsköterskan (jag bodde på internat). När skolsköterskan fick veta att detta var mensvärk sa hon "det är helt normalt och kommer gå över när du kommit upp i 20 års åldern!" 

Jag fick höra av en klasskompis att man kunde äta p-piller mot mensvärk så jag skolkade från skolan (första och enda gången), tog bussen in till stan, satt i kö i flera timmar på ungdomsmottagningen och tillslut fick jag komma in till en barnmorska som meddelade att hon inte kunde hjälpa mig för dels behövde jag träffa en läkare när det handlade om mensvärk och dels var jag inte skriven i rätt län. Jag grät (och blev ifrågasatt för det) och åkte hem med svansen mellan benen. 

Några månader senare kräktes jag av smärtan vid mens och då bestämde jag mig för att söka igen, i rätt län. Jag fick träffa en rätt ointresserad läkare som skrev ut p-piller utan just några frågor. Jag fick fortfarande mens varje månad och rätt kraftig mensvärk. När jag skulle tillbaka för att förnya recept hade jag dock hört talas om att det fanns ett sorts p-piller utan östrogen som man kunde äta och med lite tur slippa mensen helt! Jag frågade efter det och fick byta till cerazette. Jag blev blödningsfri i 6 år! 

Trots att jag var blödningsfri blev jag inte smärtfri. Varje gång jag skulle förnya mitt recept påtalade jag detta men fick ingen respons för det. Tillslut, när jag var 24 år, slutade jag med hormoner. Smärtan borde ju ha minskat vid det här laget om man skulle tro på vad skolsköterskan sagt (vilket jag naivt nog gjorde). Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag inte hade slutat den gången för massa år sedan… det får jag aldrig veta! Och fortsättningen på den här historien får komma nästa gång. Ha det så bra tills dess! Vem vet om det dröjer några dagar eller några år! 🙈

/Frida