Tvivlet slår mig plötsligt igen och jag funderar på om smärtan verkligen är sann och på riktigt. Tänk om jag överdriver, tänk om jag hittar på? Om än omedvetet. Den tanken är nästan outhärdlig och följs av ångest. Jag känner mig åter liten, svag
och ensam. Och jag har ont. Jag vill inte leva såhär! Ge mig ett annat allternativ