Nu blev det för mycket

Är det så att jag alltid tyckt synd om mig själv? Det kanske är så, jag kanske bara fått en ny anledning nu. Är det så att jag överspelar allt? Söker jag bara efter uppmärksamhet och medlidande? Det kanske egentligen inte är något större fel på mig, jag kanske bara är en riktigt dramaqueen. Om man ska lyssna på min bror så är det säkert så. När jag var uppe i norr och hälsade på honom i somras hade jag tack och lov mest bra dagar, eller iaf helt okej.. inte en enda gång medans jag va där frågade han hur jag mådde. Och hade han frågat vet jag inte om jag hade vågar svara ärligt. För mig känns det som att han bara tycker att jag gnäller och inte klarar av att göra något själv så han frågar inte för han vill inte höra mer tjafs. Jag vågade inte säga att jag skulle opereras i magen, vågade inte berätta mer än att jag inte tog mig upp på keb pga magsmärtor. För några veckor sedan ringde jag honom för att berätta. Jag hade någonstans insett att om han var sjuk och det var potentiellt allvarligt och han inte hade sagt något till mig hade jag blivit så fruktansvärt ledsen och besviken. Så jag ringde, jag var skitnervös och jag sa att jag vill berätta vad det är för fel på min mage. Hans reaktion var "Nej men inte nu, jag måste koncentrera mig här." Han ringde inte upp senare för att höra vad jag velat så jag skrev det i ett meddelande. Försökte vara saklig och inte för känslosam. Försökte påtala att det är lite allvarligt men försökte samtidigt inte göra någon stor grej av det. Lite typ det kan bli farligt men så länge vi håller koll på det och det inte växer borde det vara lugnt. Det tog fyra dagar innan han öppnade meddelandet och jag fick inget svar. Han har inte pratat med mig sen dess, inte ens skickat något Snapchat på gjutningen av golvet i hans ladugårdsrenovering. Hade inte mamma berättat det hade jag inte ens vetat att det var färdigt för att gjuta. Inte för att just det är någon superviktig grej i sammanhanget men det faktum att jag uppenbarligen inte betyder mer för min lillebror gör ont. jag vill inte bli betraktad som en dramaqueen. Jag är inte ute efter medlidande. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, det är inte den sortens uppmärksamhet jag vill ha. Om något vill jag betraktas som stark. Men just nu känner jag mig som allt annat än stark. Och nu funderar jag på varför just detta blev så stort för mig just nu..? Varför känner jag mig svag och dålig just nu..? Kanske är det lite pms.. vore inte omöjligt utan snarare rätt troligt. Ändå svåra frågor.. som jag kanske lyckas hålla ifrån mig annars 🙈 nähä, dags att sluta grubbla och sova istället. Undervisar imorgon.